En lilja från hembygden!

Nu blommar liljorna som ursprungligen kommer från mitt barndomshem i Västmanland. De växte där när mina föräldrar flyttade dit, och hade förmodligen gjort det sedan tidigt 1900-tal.

Det var pappa som tog med sig några knölar en gång när vi nyss hade flyttat in i vårt gula kråkslott. Nu har de växt sig starka och brett ut sig i rabatten bredvid grusgången. 

Det där att ta med sig plantor från sin barndoms trädgård var vanligt förr. Jag har läst om att det till exempel kunde gå till så att en dotter som gift sig och skulle flytta hemifrån, kunde få med sig en rot av "barndomspionen" att plantera vid sitt nya hem. Fint, eller hur?

Liljor är som överjordiska väsen - så rikt smyckade att man står mållös inför prakten! Det finns så många olika sorter också, och alla har de sin särskilda sammansättning av färger och mönster. Men den här sorten - den känner jag sedan min barndoms somrar. Det är väl därför jag slås av så många olika känslor varje år när liljorna blommar. Vemod, trygghet, längtan, hopp - och allt det där blandar sig. Men mest av allt en känsla av att vara sammanlänkad med den tid som har flytt. Jag är tacksam så länge jag får känna så.