Så länge jag kan minnas har jag haft långt hår. För mig är inte håret en frisyr - det är mer den jag är. Mitt hår är en lika viktig del av min identitet som mitt namn: Maja Sigrid Karlsson.
Jag vet inte riktigt varför det blev så för mig? Men det har att göra med minnen, sentimentalitet och kontinuitet, tror jag. Håret symboliserar den varaktighet som jag behöver luta mig mot för att våga gå framåt i livet. Även om allt annat förändras - kommer min frisyr vara densamma.
Och så måste det förstås vara för att jag rätt och slätt trivs med det!
Borsta, fläta och sätta upp. Jag tycker så mycket om det! Och så älskar jag att sätta saker i håret också - blommor, pärlor, band - ja, lite vadsomhelst som kommer över!;)
Idag blev det en virkad viol. Mönstret har jag gjort och du hittar det här på Järbo Garns blogg! Har du någon i din närhet som du vill uppvakta på mors dag? Då tycker jag att du ska virka en viol till henne!
Sedan kom jag att tänka på en så vacker jazztext - "Violets for your furs" av Tom Adair. Den skickar jag med er denna gråmulna fredag - för den påminner åtminstone mig om ljuset, undren och magin som väntar bakom hörnet - även en grå dag!
"Violets for your furs"
It was winter in Manhattan Falling snowflakes filled the air The streets were covered with a film of ice But a little simple magic that I'd heard about somewhere Changed the weather all around, just within' a trice
You bought me violets for my furs And it was spring for a while, remember? You bought me violets for my furs And there was April in that December The snow drifted on the flowers and melted where it lay The snow looked like dew on the blossoms As on a summer day
You bought me violets for my furs And there was blue in the wintry sky You pinned the violets to my furs And gave a lift to the crowds passing by
You smiled at me so sweetly Since then one thought occurs That we fell in love completely The day you bought me violets for my furs
Jag blir så gränslöst glad över alla snälla kommentarer efter symötet igår - och av att höra att ni tycker om att läsa mina texter! För vet ni vad? Jag ÄLSKAR att uttrycka mig i skrift... Att kryssa mig fram mellan orden och välja just de som säger något om hur jag känner och tänker. Det är liksom min livsluft och jag märker själv hur mycket jag saknar det när jag inte gör det...
Jag tänker på att så mycket har hänt sedan den här bloggen startades. Och att bloggen i sig är grund till denna förändring - eftersom mitt arbete med den har öppnat dörrar och berett vägen för mig i många sammanhang. Paradoxalt sett har det också inneburit att jag fått mindre tid för själva bloggandet - MEN jag hoppas innerligt att det ska bli bättre framöver, nu när jag NÄSTAN jobbar enbart med mitt eget företag (dvs stickdesign, nätbutik, hemligt tidskrävande projekt och bloggande här och på Järbo Garns blogg.)
Och trots förändring och nya tider så är i alla fall en sak densamma - och det är att det är jag som skriver. Maja Karlsson och ingen annan - och visst känns det betryggande!
Har ni förresten sett min kjol? Jag hittade den ungefär längst in i garderoben - och kom på att den funkar perfekt som stick-kjol. På bilden har jag ett nystan Raggi i varje ficka;) Smart va? Jag är inne i en kjol-period utan dess like och därför har jag plockat fram varenda kjol jag äger - dvs shoppat i min egen garderob!:) Bästa sortens shopping - eller hur?
Jag har ägnat mig en hel del åt tå upp-sockor den senaste tiden! En tå upp-socka är en socka som stickas med start vid tån istället för vid skaftet som man vanligtvis brukar göra.
En rimlig följdfråga är ju då vad det är poäng med det? Jaaa, främst är det ju en smaksak! Vissa fastnar helt enkelt för det här sättet att sticka sockor för att det passar dem - andra inte.
Men några av de poänger som en tåuppsocka har är att den speciella tåuppläggning som görs blir helt osynlig och inte det minsta "klumpig" - det är också väldigt enkelt att måtta med strumpan på sin egen fot medan man stickar, så att man får perfekt passform. Dessutom är den här sticktekniken smart om man vill "sticka upp" en viss garnmängd. Då är det ju bara sticka på och gör skaftet så långt som garnet räcker!
Nu finns mitt mönster för Tå upp-sockor med Magic Loop-teknik att hitta hos Järbo Garn. Dessutom har jag gjort en beskrivning för Tå upp-socka på strumpstickor om du hellre föredrar att sticka på det viset. Mina JG-kollegor Linda och Kalle har också spelat in en väldigt fin och pedagogisk film som visar den särskilda uppläggningen som krävs vid starten på strumpan. Filmen rekommenderas varmt - för det kan kännas lite krångligt först innan man fått in den rätta knycken! Men sedan så går det som smort ska ni se...
Om någon undrar varför jag klättrat upp på en pinnstol med en halv socka på foten, så var det för att jag kom att tänka på att när man stickar spetsmönster på en tå så blir det ju faktiskt en slags tåspets;)
De svarta balettskorna har en gång tillhört min balettfröken Siw - som tyvärr inte lever längre, men som lever i mitt minne nu och för alltid. Siw är en av de mest spännande och äventyrliga människor jag mött... Lite som hämtad ur en saga. Tack vare sin balettskolning rörde hon sig som en ung flicka, trots att hon var i 60-årsåldern när jag började dansa för henne. Att hon rökte som en borstbindare verkade inte heller ha påverkat henne nämnvärt;) Siw bodde ensam i ett stort hemlighetsfullt hus fyllt av föremål från när och fjärran - tillsammans med en helt kompani små fjärilshundar. På terminsavslutningarna fick vi komma dit och äta kakor som hon hade bakat, och se på foton från hennes balettkarriär. Ibland var min kompis Eva och jag hundvakt åt alla de där hundarna.
Siw kunde tala med vem som helst - jag hon gjorde inte minsta skillnad på människor. Hon var liksom unik, respekterade alla - och respekterades av alla. Lyckades exempelvis med konststycket att som "utsocknes" balettlärarinna bli vän med ett par bilmekaniker som hade sin verkstad i närheten av hennes hus. Sådant hör inte till vardagligheterna på en bruksort.
När Siw hade gått bort såldes alla hennes ägodelar på auktion och det smärtade mig. Men min mamma var tack och lov där och köpte de svarta skorna åt mig - samt en kantstött nipperask och en sprucken porslinros. Som ni kanske förstår är dessa tre föremål väldigt viktiga för mig. Små minneskärvor för mig att bevara.
De svarta skorna hänger här i ateljén på en krok. Jag ser dem varje dag, och då tänker jag på Siw och på hur hon var. En förebild för alla som vill leva med respekt för sig själv och andra. Genom att inte bry sig om vad folk skulle tycka om henne - men istället bry sig om folk, skapade hon ett utrymme för sig själv och andra som jag verkligen kan sakna. Och kunde jag bli bara hälften så bra på det som henne så skulle jag känna mig mycket nöjd!
Detta blev en lång men viktig parentes! Nu undrar jag väldigt mycket vad ni har på gång? Lämna en länk till ditt syföreningsinlägg med hjälp av länkverktyget nedan:
Med garnnystan i håret och solsken i blick - klampar jag in här på min egen blogg som om inget hade hänt! Men det har det ju... Massor!
För jag har varit i Stockholm på finfest, i Sandviken på garnhelg och i Berlin på stickfestival - och detta bara inom loppet av ett par veckor... Idel roligheter må jag säga! Men det blev lite svårt att hinna med bloggande och annat under tiden.
Igår gjorde jag och plåtade en galen garnfrisyr som jag gått och tänkt på ett tag nu... För det är klart att man kan ha garnnystan i håret, likväl som blommor - eller hur?;)
Imorgon ska jag försöka komma till ro med jobbet i ateljén igen... Hej och välkommen vardag - jag har saknat dig!
Titta gärna in här imorgon - då blir det mer bloggande!
Hej och välkomna på symöte (- ... som idag dirigeras från ett försenat SJ-tåg någonstans i Sverige.)
Hur kommer det sig egentligen att en vuxen människa kan sätta igång att virka pärlor när hon egentligen borde packa sin resväska och dubbelkolla att allt är på plats inför morgondagens tidiga resa? Om jag det visste, skulle jag kunna säga till den där vuxna människan (som förstås är jag) att det kanske vore klokare att göra det absolut nödvändiga först och virkandet sedan - men så enkelt är det tydligen inte... Nej, för hon lyssnar inte på det örat, utan virkar glatt vidare. Kanske för att det är hennes natur?
Hur som helst blev både halsband och packning klart till slut! Alla garnnystan, hårspännen, klackskor, vårklänningar och kamerasladdar kom med... Det gör de nästan alltid på något magiskt vis!
Och nu sitter jag här med en viss frihetskänsla i bröstet, medan tåget dundrar fram på rälsen mot dagens slutdestination. Jag ska resa mycket den här veckan. Till och med så långt som till Sandviken, och det ska bli mycket roligt.
Vill du också virka pärlor istället för att packa, deklarera eller hänga tvätt? ;-) Då hittar du mitt mönster här, på Järbo Garns blogg!
Hur går det förresten för dig med handarbetandet? Lämna gärna en länk till ditt syföreningsinlägg med hjälp av länkverktyget nedan:
