Visst är det något särskilt med att servera maten i karott? Liksom trevligare...
Plötsligt minns jag söndagsmiddagar för längesedan, i en vit tegelvilla med ett långsmalt kök. Där doftade trygghet - en kombination av ombonad hemtrevnad och angenäm förutsägbarhet. Föremålen hade sina bestämda platser och syften - pallen under bänkskivan, äggstället i kylskåpet, vattenskopan vid diskbänken. I det grå skåpet stod efterättstallrikarna, kompottskålen, och soppterrinen. En gång i timman tittade göken i gökuret ut. Det var ett skådespel som jag aldrig tröttnade på. Måltiderna serverades på bestämda tider, maten lades upp i skålar och karotter och servetterna var av linne. Allt hade en mening och varje liten uppgift var viktig. Vi lärde oss den där rytmen, vi barnbarn. Där fanns en tyst glädje som uppfyllde mig så fort jag steg över tröskeln. Och en omsorg som inte kan beskrivas i ord.
Ofta återvänder jag till mina morföräldrars hem - i tanken.
Och så är det nog ofta. Att en karott är inte alltid bara en karott. Den kan vara en minnseport eller en ledstjärna, som kopplar åter till det viktiga.
Och därför är det för min del väl värt det att då och då hälla upp köttbullarna i en karott istället för att ställa fram kastrullen på bordet. Det betyder att jag för en stund kommer närmare det som en gång var.
Iscensättandet är en viktig del av livet. Vi återupprepar och återupprättar - det ger oss trygghet och mening.
Och nya barn kommer att springa till middagsbord för att äta köttbullar och potatismos, förhoppningsvis med samma tysta glädje inom sig.
Just den här karotten heter "Gefyr Pastell" och designades av Stig Lindberg för Gustavsberg på 1950-talet.
