När Maja var lucia...

Min mormorsmor hette Maja precis som jag. Det var faktiskt efter henne jag fick mitt namn. Egentligen var hennes namn Maria, men som så många andra på den tiden, kallades hon för Maja. 

När jag föddes var Maja död sedan länge så vi hann aldrig träffas, men jag känner henne genom min mormors berättelser. I tonåren fick jag ett foto av mormor, som föreställer mormorsmor som lucia i sin ungdom. Precis som jag, bodde hon i Värmland, på ett ställe som heter Apertin och så här kunde alltså en lucia se ut där någon gång på 1910-talet. Med långt svallande hår och en krona klädd i lingonris (tror jag att det är?).

Fotot är så vackert och värdigt, på något vis! Jag är så tacksam för att jag fick det.

Jag har själv varit en flitigt anlitad lucia genom åren (eftersom jag både har långt hår och tycker om att sjunga;). Det känns rörande att tänka på att jag och min mormorsmor Maja lyst upp det Värmländska vintermörkret i varsin tid. Särskilt när jag tänker på att min egen lilla dotter gjorde just det imorse på dagis - hon som i sin tur bär sin mormorsmors (min mormors) namn.

Och kanske är det det, som är det trösterika i livet. Att det alltid kommer att finnas nya små lucior som lyser upp vintermörkret, även om andra måste gå.

Med dessa tankar önskar jag er en fin och eftertänksam lucia.