Jag minns en gång på högstadiet, när alla i min klass skulle fylla i ett formulär med sina personnummer. Jag hade inte en aning om mina fyra sista siffror, och hade knappast reflekterat över att det fanns några sådana över huvud taget. Jag och klassens stökigaste kille, fick följas åt ner till expeditionen för att inhämta informationen där. Och sedan den dagen kan jag hela mitt personnummer som ett rinnande vatten.
Det dröjde länge innan jag började bära armbandsur, och almanacka skaffade jag också sent. Till skillnad från min syster som alltid varit fullt informerad om både tid och rum. Jag minns hennes lilla arm, med den stora färgglada klockan på.
Å andra sidan flyttade jag hemifrån, när jag var 15 år, och sedan dess har jag i princip klarat min ekonomi själv. Så helt omöjlig är jag inte. Och nuförtiden driver jag ju eget företag, med allt vad det innebär...
Jag vet inte varför jag många gånger har lagt den där typen av faktainlärning åt sidan. Kanske för att mina tankar alltid är fullt sysselsatta med andra viktiga saker. Och kanske för att jag är så rädd om den obekymrade delen av mig - barnasinnet. På vissa plan är min kapacitet till inlärning ändlös, och på andra släpar den efter.
Med åren och av hänsyn till andra har jag naturligtvis blivit tvungen att lära mig. Anpassa mig till rådande omständigheter. Men ju mer jag tänker på det - så är jag faktiskt inte bara generad för att jag är en sådan som tvekar inför höger och vänster. Jag är stolt över att jag låtit andra saker ta plats istället - musikteori (jag är också musikhögskoleadjunkt), stickmönster, litteratur, historia, skrivande, fotografi, företagande, drömmar och planer.
Och ibland så lär även jag mig ett och annat som tillhör det där som jag tänker att alla andra redan kan. Som hur många ben en myra har till exempel. Det, lärde jag mig av lillan. Hon kom hem från dagis och sjöng den här sången för mig:
Spindelmor har åtta ben
Sex har mamma myra
Kossan går på klöveräng
Kliver fram på fyra.
Men lilla….har bara två
Men han/hon springer fort ändå.
Därför vet jag att den lilla broschen som jag fann på loppis i förra veckan, faktiskt är en myra. Och en myr-brosch är ju alldeles förtjusande, tycker jag! Den ska jag bära så snart tillfälle ges!
Jag har en väninna som också har lite problem med höger och vänster, nu använder hon sig av uttrycket "ditt eller mitt höger". Det var när hon övningskörde (för typ 100år sen) som det startade. Då hade körläraren sagt, sväng vänster och hon svängde direkt höger. När han då påpekade detta svarade hon rappt. -Jaha, du menade DITT vänster....
SvaraRaderaJag lärde mig litt personnummer tidigt. Redan vid 1,5 års ålder kunde jag alla siffror. Men då hade jag å andra sidan tillbringat väldigt mycket tid på sjukhus och fått det rabblat ofta :-)
SvaraRadera//Karolina
Strålande inlägg!
SvaraRaderaJag måste alltid rabbla ramsan "30 dagar har november, april, juni och september, 28 en allena de övriga 31" för att komma ihåg hur många dagar det är i månaden ;). Alla sätt är bra, utom de dåliga.
SvaraRaderaUnderbar "myrbrosch" du hittade ;) även om jag har väldigt svårt för småkryp, sländor undantagna :).
Vilket fint inlägg och vilken fin myra hälsar systern med den färgglada klockan på armen ;-)
SvaraRaderaSom biolog måste jag tyvärr påpeka att broschen måste föreställa en spindel som tappat två ben. En myra har nämligen tre kroppar (huvud, mellankropp och bakkropp) och benen sitter på den mittersta. Spindeln har däremot bara två kroppar där benen sitter på den främre.
SvaraRaderaMen det är en mycket söt brosch oavsett!
Jag vill passa på att tacka för det underbara receptet på varm choklad, det har blivit många muggar här nu i höst. Tack!
Jag måste alltid låtsasskaka hand när jag blir osäker på höger/vänster. Vilket är rätt ofta. Men ser inte riktigt det som ett problem :) Jag kan ju skaka hand iaf!
SvaraRadera