Lake District - En resedagbok!

(Jag måste börja med att varna för att det här blir ett långt inlägg med massor av bilder - så den som inte gillar England göre sig ej besvär;)

I många år har jag drömt om att få resa till Lake District - en plats som jag framför allt lärt känna via litteraturen. I Beatrix Potters underfundiga barnböcker har jag beundrat naturen, längtat efter de gröna bergen och fascinerats av de små stenhusen.

Den här sommaren blev det äntligen av. Vi for dit - hela familjen.

Lake District ligger i Cumbria i västra delen av England - och det är en plats dit engelsmännen själv gärna åker på semester. Så har de gjort i flera hundra år. Många är de författare och konstnärer som tagit sin tillflykt till det här området - kanske var det det som lockade mig så mycket.

Förresten är det fler än jag som intresserat sig för Lake District, genom århundraden. Vikingarna var till exempel här, och lämnade många spår efter sig, genom ortsnamn som låter så nordiska att de känns mer som svenska än engelska. Ett exempel på det är ändelsen "- beck", i betydelsen bäck (på svenska), som dök upp både här och där. Norrmän och svenskar for alltså hit, redan på vikingatiden. Kanse var det en av anledningarna till att jag kände så hemma?

Även romarna hade lämnat spår efter sin framfart i form av ruiner efter fort, vägar och romerska badhus. Längst norr ut i Lake District finns också Hadrianus mur - som en gång var den nordligaste punkten för romarriket. Tyvärr hann vi inte med den under resan - så det får bli en annan gång.

Vi bodde i "Whillanside Cottage" i den lilla byn Boot, som ligger i Eskdale. Byn består av ett 10-tal vitputsade hus, 100-tals får, tre pubar, en kvarn och ett postkontor.

Att komma till "Boot" var lite som att säga adjö till civilisationen. Ingen som helst mobiltäckning, inte ett snabbköp så långt ögat nådde... Vi köpte mjölk och ägg av mjölkbilen och lyckades hita en liten, liten butik i ett samhälle som låg ett par kilometer bort, där vi kunde köpa lite förnödenheter.

I stugan såg det precis ut som man väntar sig att det ska göra i en England. Tunga, mörka gamla trämöbler, blommiga draperier, en bokhylla fylld av Agatha Christe- deckare, böker om trakten, öppen spis, tjocka stenväggar, ett gammaldags badkar och heltäckningsmattor - förstås. (Lägg sedan till att jag en vacker eftermiddag, när jag glatt var på väg ut i köket för att koka te, hittade en kopparorm i vasken och att vi då och då hade besök av en husmus, så blir nog beskrivningen än mer komplett...) Utanför stugan fanns ett kolskjul, där vi hämtade stenkol till spisen, en massa kor och ett helt gäng tuppar som väckte oss varje morgon.

Det gick en vandringsstig upp i bergen, bakom knuten på vårt hus. Vi vandrade där en av dagarna, och möttes av de vackraste syner. Vandringen var väldigt barnvänlig och det kändes lättvindigt att ta sig fram!

Fina får! Den här rasen hade så "knubbiga" ben och jag tyckte att de såg så mysiga ut!

Här ser ni vår by "Boot", ovanifrån.

Fåren hade små stenhus att söka skydd i. Annars strövade de helt fritt, vilket gjorde att de var ganska skygga.

Lillan ville gärna hälsa på fåren, men det var inte ömsesidigt. Hon kämpade på ändå, och gjorde flera tappra försök. Högst upp på berget ser ni ett får som parkerat sig på behörigt avstånd.

En rolig liten tradition som uppstod under resan, var att Johanna min dotters äldsta syster motivmålade äggen som vi hade med oss i matsäcken. Lyxigt värre med indivduellt, målade ägg!. Ovan ser ni mitt som förstås handlade om stickning...

 Tre systrar ser ut över "Eskdale".

En dag åkte vi ånglok till den lilla kustorten "Ravenglass". Titta vad smalt spåret var!

Vi vandrade fram till stationen längs med spåret. Det var tur för de små, trötta benen att det fanns en stark pappa som orkade bära ibland...

Världen finaste tågbiljetter!

 Loket var så fint!

En dag tillbringade vi i "Windermere" - den största staden i Lake District, där vi besökte "Beatrix Potter´s World". Här ser ni den lilla köksträdgården som fanns där. Alla som läst hennes bok "Pelle Kanin" känner nog igen Pelles rock och skor som hänger på fågelskrämman?

Jag hade svårt att slita mig från växthuset i köksträdgården som var fyllt av vackra pelargonier.

Allt på  "Beatrix Poter´s World" var otroligt välgjort och vackert! Vi var så glada över att ha varit där, och lillan var salig över att få se alla de små miljöerna som de hade byggt upp.

Här ser ni "Hunca Munca" - musen som försåg sig med möbler och kläder från ett dockskåp. För övrigt döpte vi vår egen husmus i stugan till just "Hunca Munca". Då kändes det liksom lite mindre läskigt att dela stuga med en mus....

Vi gjorde också en tur till "Hill Top Farm" - den gård som Beatrix Potter köpte och brukade i över 30 år. Det var en sällsam känsla att få ströva i "hennes" trädgård.

En av dagarna besökte vi "Muncaster Castle" ett slott som bebotts av samma släkt i 600 år! Där fanns både slottsspöken, lönngrindar och höga torn och vi kände oss nöjda:)

På "Muncaster Castle" fanns också ett ugglecentrum. Vi beundrade de sällsamma djuren, men tyckte samtidigt att det var lite hemskt att se hur små voljärerna som de satt i var. På bilden ser ni en "Barn Owl" - en av de vackraste ugglorna som finns!

På kvällarna stickade jag förstås, och drack te i brasans sken.

Att det regnade gjorde absolut ingenting - inte när man kan bygga pussel hela kvällen!

 Den näst sista dagen besökte vi "Wasdale" där Englands högsta berg "Scafell Pike" ligger. Där var det svindlande vackert, men också lite läskigt att gå med en femåring, ju högre upp man kom (tyckte jag i alla fall). Jag, lillan och min man gick ungefär 1/3 av vägen, men storasystrarna tog sig ända upp!

Sista kvällen gick vi på promenad i byn och hittade fram till den lilla bykyrkan. Där var till och med komposten vacker och byggd av sten. 

Det blev en enastående resa, trots första dagens dubbelpunka och hisnande tur med bärgningsbil på smala bergsvägar! Jo, så var det. På väg till stugan small två däck och vi fick vänta i tre timmar ute i obygden innan en bärgare dök upp och "räddade" oss. Bilkörningen i Lake District är ett kapitel för sig. Förutom att det är vänstertrafik, är vägarna branta och så smala att det för det mesta bara finna plats för en bil, de är också omgärdade av murar och höga buskage. Att ta sig bara ett par kilometer kan ta 1 timme - eftersom man måste köra långsamt mitt i vägen och hela tiden vara beredd på möten, och sedan hoppas på att man hittar en möteplats så att man kan ta sig förbi varandra.

Men det kan det vara värt, när man får vistas i en sådan här miljö, som nästan tar andan ur en, var man än ser, för att det är så vackert!

Jag rekomenderar verkligen fler att resa dit och ge sig ut på upptäcksfärd. Jag längtar redan efter att återvända...

Återkommer med ytterligare ett inlägg på det här temat och då tänker jag skriva om ett mycket speciellt "Tearoom" som jag fann i staden "Eskdale"...