Jag är uppvuxen på en liten bruksort i Västmanland. Ett stenkast från den gruva som erbjöd arbete åt stora delar av bygden - från hundratals år tillbaka och fram till 1970-tal. Denna gruva heter Stripa Gruva. Under 1920-30-talet spelade Stripa en avgörande roll i en arbetsrättskonflikt som kom att fälla en hel regering - Stripastrejken! Arbetarna gick samman och strejkade med sådan uthållighet att både gruvbolag och regering fick ge sig. Det var framförallt samarbetet och solidariteten mellan de strejkande som gjorde det möjlighet. Man delade med sig av mat och förnödenheter - stöttade varandra på alla upptänkliga vis. I vägskälet utanför huset där jag vuxit upp gick de samman - arbetarna, bland annat min pappas morfar.
Självklart har det här påverkat mig! Någonstans i min ryggmärg sitter den - ödmjukheten inför det som andra offrat för att ge oss som kom efter nya och bättre villkor. Den är en styrka som ger mig mod i stunder då jag egentligen inte vågar. Och en påminnelse om vad mycket människor kan åstadkomma genom samarbete!
Det finns en annan historia också, som jag liksom inte kan bli kvitt. Den utspelade sig i samma gruva, fast mycket tidigare. Det är berättelsen om kvinnan som jobbade vi bandet där de sorterade malmen för hand. Hur hon födde sitt barn på förmiddagen, och återvände till sin plats vid bandet, på eftermiddagen. Hon hade inte råd att mista lönen för en hel dag! Kanske är det en skröna? Ingen vet riktigt längre! Men det spelar ingen roll! Jag kan inte skaka av mig bilden av hur hon måste ha känt sig. Mörbultad efter förlossningen. Blödande? Utan sitt barn - det barn som nyss sett dagens ljus. Det är en obegriplig historia - och ändå är den antagligen inte värre än de scener som fortfarande utspelas i stora delar av världen.
Vi är ett privilegierat folk i ett privilegierat land. Men gratis var det visst inte. Och priset fick andra betala. De som gick före. Låt oss värna deras uppoffringar genom att utöva vår rösträtt idag!
Det var bra skrivet! Med hopp om en (lagom) högtidlig valdag. Må bästa parti vinna, eller åtminstone Med hopp om ett högt valdeltagande, från en gammal samhällsfröken.
SvaraRaderaFin text! Inte förrän jag var vuxen visste jag vad mina föräldrar röstade på. När jag väl kommit underfund med vad jag själv tyckte frågade jag dem och då insåg jag varifrån jag fått mina värderingar. Att rösta är faktiskt lite högtidligt tycker jag - tänk att lilla jag får vara med och bestämma!
SvaraRaderaVår historia glöms alltför lätt, även om vi är på väg tillbaka till sämre arbetsförhållanden och större sociala skillnader igen.
SvaraRaderaJag tror historian om förlossningen är sann. Här fanns en kvinna som gav sin man frukost innan han gick till åkern. När hon kom ut till honom med förmiddagskaffet klagade han för att hon var sen. "Du har fått ena däka" sa hon då.