Muffins - som förr!

Igår kom jag på mig själv med att längta efter gamla vanliga muffins. Sådana som jag åt när jag var liten. Inga högljudda cupcakes i grälla färger med exotiska smaksättningar. Nej, diskreta muffins. På gränsen till torra med en smak av citron. 

Eller med russin i - som man kan peta ur när ingen ser. Om man nu inte gått stad och blivit vuxen, och lärt sig gilla russin. Hur kan det komma sig att jag känner en trevnadskänsla kring russin, såväl de ratade som de uppätna? Jag minns det som ett rätt angenämnt besvär att, lokalisera och sedan avlägsna russin. Lite som en nödvändig del av vardagen, liksom... Kanske borde jag baka mer med russin själv. Så att barnen i min närhet får uppleva det där. Fast min lilla dotter gillar ju russinen redan nu, så jag är rädd att trevnadseffekten av själva utplockandet kommer att utebli...

Jag gick i alla fall till källan och fick svar på min önskan om ordinära muffins. I mitt exemplar av "Vår Kokbok" från 1950-talet, står en mycket kort och resolut beskrivning av muffins. Inga krusiduller, man gör bara på samma sätt som med den saftiga sockerkakan, och tillsätter sedan skal av en citron, eller 1 dl russin. Jag gjorde citronvarianten. Det blev så gott! På ett anspråklöst vis. Jag och lillan åt varsin med ett glas mjölk till. Och tända ljus. Det kändes nästan som när jag var liten. Minus russinen, då...

P.S.  Silikonformarna är alldeles nya. Fann dem på ICA... Jag har aldrig provat sådana förr - men de verkar ju alldeles strålande. Bra med formar som man kan använda om och om igen!