Laga!

Häromdagen lagade jag en klänning jag sydde till lill-tösen i höstas. Den där rutiga med fickor som jag knåpade ihop efter att ha sett en liknande i en reklambroschyr och konstaterat att det är otänkbart att betala 1000 kr för en barnklänning hur underbart fin den än är, men bestämt mig för att det måste gå och sy en liknande och i slutänden (med hjälp av lite reatyg) fixade det för några ynka 20-lappar. Vilken seger:)

Klänningen blev en högt älskad favorit som fungerat både som julaftonsklänning, vardagsklänning och foto-på-dagis-klänning. Det är jag så glad för. Sånt kan man ju aldrig veta innan... En del plagg som jag sytt eller stickat till min dotter har ratats redan vid första provningen;) Treåringar kan ju vara ganska principfasta...

Om någon av er funderar på att sy en barnklänning framöver vill jag förresten rekommendera mönstret jag använde! - enkelt att variera, relativt lättsytt och en klassisk modell. Jag kommer att använda det till fler klänningar, eftersom den första "föll i god jord". Har också planer på att utgå från det när jag ska sy ett litet flanell-nattlinne.

Jag undrar om inte fickorna som jag lade till modellen, var en av anledningarna till att den blev så omtyckt? I de där fickorna har det legat allt mellan himmel och jord, d v s småsten, ekollon, plastfigurer, kaksmulor, nappar, läppsyl, ja, you name it... Fickor är härligt!

Men för att återgå till det där med lagandet... Klänningen var trasig på två ställen: Dels hade den ena fickan släppt lite, och så hade någon centimeter av sömmen vid livet gått upp. Om jag hade varit pessimistiskt lagd av mig hade jag kunnat klandra mig själv för att jag slarvade när jag sydde klänningen. Antagligen borde jag sytt dubbla sömmar på fickorna, eftersom belastningen på de sömmarna är stor. Det skulle jag nog också gjort vid rynkningen i livet... Men där satt jag istället med ett lyckligt leende på läpparna och tänkte på vad glad jag var för att något jag sytt hade använts så mycket att det t o m hade slitits ut. Det måste vara lagandets glädje jag kände! Och den glädjen var faktiskt en oväntad bieffekt av att sy egna kläder;) Det här att också lagandet blir något angeläget och roligt!

Och då är jag där igen vid de där tankarna jag tänkt så många gånger under de senaste åren: När man gör något med sina egna händer blir det värdefullt. Det som är värdefullt känns också meningsfullt. Och när livet fylls med mening känner man sig lycklig. Så är det i a f för mig. Dessutom tror jag att det behövs ganska lite för att man ska känna den här glädjen. Inte måste symaskinen fram, nej för det mesta tror jag att det räcker med något så enkelt som att breda en smörgås till någon man tycker om, eller plantera om en krukväxt.

När jag lagade klänningen sydde jag med efterstygn. Det motsvarar symaskinens raksöm. Här ser ni en fin beskrivning av de stygnen från Husmodern Lexikon. Den här gången sydde jag också en förstärkning högst upp där fickan fäster i klänningen. Där blir det ju stor belastning.

Apropå lagning: Titta vilka fina stoppgarner jag hittade i mina gömmor när jag städade min syplats! Jag köpte dem för några kronor i en sybehörsaffär för något år sedan.

Den här är nylontråd avsedd för att laga nylonstrumpor! Tänk att man faktiskt stoppat sådana också... Vilket pill. Det ger lite perspektiv att tänka på att det som vi betraktar som en förbrukningsvara faktiskt varit något så värdefullt att man bemödat sig att laga det. Där har vi det där med värde igen...

P.S. Men var inte oroliga - jag tänker inte börja stoppa nylonstrumbyxor också! Någonstans går gränsen även för mig;)