De flesta trädgårdsminnen jag har från barndomen är upplevelseminnen. Starkast är minnena från mina morföräldrars trädgård. Doften av de stora tujorna som växte vid den vita tegelväggen. Känslan av solvarma sjöstensplattor under mina bara fötter. Synen av clematis och pioner - sagoblommor utan gräns för sin skönhet. Smaken av äpplen och plommon som morfar omsorgsfullt plockat in i huset. Skönheten och ordningen var självklar. Liksom given utan förbehåll.
Sällan tänkte jag på det arbete som mormor och morfar måste lagt ner för att hålla trädgården så vacker. Lite visste jag om frostnätter, skadedjur, rabattrensning, gödsling, perennplantering och trädbeskärning... Jag trodde nog att allt det vackra uppstod per automatik, som någon form av naturlag. Nu vet jag bättre. Och under det att jag successivt ersatt den "barnsliga" synen på mormor och morfars trädgård har jag blivit alltmer intresserad av och nyfiken på hur de egentligen gjorde. Jag önskar att jag som vuxen hade kunnat fråga dem det! Eftersom det ledsamt nog inte är möjligt (de är båda borta nu), går jag promenader i mitt minne istället. Jag försöker föreställa mig hur det såg ut - allt det vackra. Vilka växter de hade och hur de skötte dem.
En av de platser jag oftast återkommit till på den sista tiden är mormors grönsaksland. Det var ett litet land, omgärdat av en träsarg. Där rådde alltid ordning. Om jag inte minns fel, odlade hon mestadels sallad, spenat, gräslök, dill och persilja. Som barn fick jag ofta uppgiften att hämta in sallad till middagen. Då gick jag med en korg till husets baksida och plockade spröda, ljusgröna salladsblad. Varje år var skörden lika rik.
Som vuxen har jag fått uppleva vilken kamp det kan vara att lyckas med sina odlingar. Många är misstagen man måste göra innan erfarenheten räcker till att skapa ett grönsakland likt mormors.
Men i år för första gången, (den första sommaren för mig utan min mormor i livet) så har jag närapå ett "mormors-land". Jag vet inte om jag ska se det som en hälsning från mig till mormor, eller en hälsning från henne till mig? Men tacksam och stolt är jag.
Två praktiska tips innan jag avslutar:
Durkslag i porslin är fantastiskt fina att servera sallad ur. Lika vackert som en skål, och med samma funktion som ett durkslag. Det jag äger köpte jag på Indiska för ett par år sedan.
Om man vill ha fräsch sallad i landet hela säsongen ska man så ny varannan vecka. Då finns alltid lagom spröd, lagom späd sallad att tillgå!
Ha en fin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar