I dag tänkte jag filosofera lite kring stickandet och därför låter jag en bild som från i somras illustrera dagens träff. Fotot är taget "hemma hos" Lotta på Bråkmakargatan, i Astrid Lindgrens Värld. Jag har visat bilder därifrån, en gång tidigare. Som jag skrev då, blev jag väldigt tagen av hela den vackra interiören.
I vardagsrumet låg det en stickning på bordet - alldeles som om någon hastig lagt den åt sidan när telefonen ringde. En stickning bredvid ett till hälften lagt pussel... Det är märkligt hur två förmål kan fylla ett rum med sådan närvaro - och trevnad. En pågående stickning, är som en hel liten historia i sig. Den väcker frågor: Vem stickar och till vem? Vilka drömmar ryms i det påbörjade plagget? Ska det värma kalla barnatår, eller är det en gåva till någon kär? Ska plagget bäras på en fest, eller i svampskogen? Stickas det av nöd, eller kärlek? Listan kan göras lång och det är lätt att låta tankarna fara i väg...
Hur som helst tänkte jag på det då - vad mycket symbolik som finns inbyggd i en stickning och hur den kan ge själ åt ett helt rum.
I går fick jag ett trevligt mail från Carin i Oslo, och hon tipsade mig om ett underbart program som alldeles nyss sändes i NRK - ett slags stickmaraton. Många timmars direktsänd sticktv!!! Tll min stora glädje gick det att se via NRK:s webbplats, och i går kväll såg jag en del av det. Helt makalöst intressant - bland annat med Annemor Sundbö, som berättar om hur stickade plagg återanvänts och tillvaratagits!
Du kan se programmet här!
Helt fantastiskt att stickningen får ta plats i TV på det sättet i Norge. Tänk om det skulle vara så i Sverige? I Norge verkar de så medvetna om och stolta över sin sticktradition. Det är var man och kvinnas arv, på ett fullständigt naturlogt sätt. Jag ser spår av detta här i Arvika, bland annat på min dotters dagis. Eftersom Arvika ligger ganska nära Norge, går det en del norska barn där. På deras hyllor ligger drivor av hemstickade tröjor, mössar och vantar, med det ena mönstret vackrare än det andra. Det liksom bara är så...
Jag vill skicka med er ett par frågor, som jag undrar om någon ute i landet har svar på:
Carin som tipsade mig om det norska stickprogrammet, berättade också att hon hade hört talas om att det förr i världen i Norge, fanns föreställningar om vad och hur man kunde sticka till sin käraste. Till exempel fick man absolut inte sticka en tröja, för då skulle relationen ta slut innan tröjan var färdigstickad. Strumpor och vantar gick bra, men då var man tvungen att sticka in ett medvetet lite fel i mönstret. Någon som hört talas om något liknande i Sverige? Visst måste det ha funnits en del skrock, som var kopplad till stickningen även här?
Eva (trogen H.N.S. medlem), berättade en gång att en äldre släkting sagt till henne att man inte fick lägga ifrån sig stickningen när man var mitt i ett varv, för då skulle en sjöman dö. Väldigt dramtiskt, med andra ord! Jag berättade det där för lillan, och nu mer, varje gång jag säger till henne att jag "bara" ska sticka klart varvet, så säger hon: Ja visst Mamma, så inga sjömän drunknar!
Nu va det ett bra tag sedan jag deltog i ett symöte. Har saknat det. Det är så kul att se alla fina saker som dyker upp här.
SvaraRaderaHar hört det där med att virka in ett medvetet fel, men annars vet jag inte mycket om stick-skrock. Intressant att höra vad ni andra kan :)
Jag träffade en gång en kvinna från färöarna som sa att förr samlade unga flickor alla hårstrån de borstade bort från sitt hår, sedan spann de in hårstråna i ullgarn och stickade en tröja till den man de skulle gifta sig med. Tröjan blev vattentät på grund av människohåret och det kom nog väl till pass för en fiskare från färöarna, kan man tänka.
SvaraRaderaLade nu till min länk och såg att jag nog stavat lite fel... Rättade till det nu och länken verkar funka ändå. Puh! Nu ska jag gå in och se vad ni andra gör för spännande.
SvaraRaderaOch Maja, vilken fin bild från Lottas värld! Håller med om att både stickningen och pusslet gör det levande, man väntar nästan att Lotta och Tant Berg ska komma in snart, efter att bara ha kikat ut genom fönstret på nån rolig grej.
Att kärleken tar slut om man stickar till pojkvännen har jag också hört. Det är min ursäkt för att slippa sticka en tröja i storlek stooor till sambon. =)
SvaraRadera/Anna
Åh mormor skulle blivit glad att höra din lilla tös tog upp det med sjömännen! Och jag BLIR glad :)
SvaraRaderaHärlig bild med stickningen där! Tänker som du faktiskt, det väcker många tankar.
Här är så mycket bara stickning just nu att jag tog mig fräckheten att döpa om föreningen hos mig just idag.
Lite av NRKs sändning såg jag när det begav sig. Deras mönster och levande tradition är underbar! Jag gissar du har sett det finns en sida på FB som heter "Strikkesida" (om jag minns rätt nu)? Där kan man verkligen se hur det äldre lever ihop med den mer nya!
Att sticka en tröja till en pojkvän gör man inte i Mexiko, då gifter man sig aldrig säger man...
SvaraRaderaDet där med att man inte ska sticka en tröja till sin käresta har jag också hört, för då stickar man in hela kärleken i tröjan, men jag gjorde det och vi är fortfarande lyckligt gifta;) däremot den kille jag stickade sockor till, med honom tog det slut!
SvaraRaderaJamen NRK programmet var ju något i hästväg, helt underbart, jag såg nästan hela, en regnig dag precis efteråt.
Jag stickade en tröja till min dotter som "flytta hemifrån" present, jag tyckte det kunde kännas skönt att krypa in i något mamma gjort med sina händer om man längtade hem eller förresten annars också, när man för första gången ger sig iväg på egna vingar. Kanske lite skrock i det också!
Idag har jag inget eget inlägg, har inte hunnit fotografera och skriva... Har stickat och pysslat istället, försöker komma igen nästa vecka!
Ha en fin handarbetsvecka!