Baka Majas enkla Apfelstrudel!

Förra sommaren reste vi till Österike. Där njöt vi svindlande höjder, makalösa vyer, blomsterängar av sällan skådat slag, färggranna folkdräkter och sist men inte minst: Apfelstrudel.

Sedan dess har jag gått och drömt om att baka den traditionella äppelkakan men samtidigt dragit mig för den kluriga proceduren med kavlandet, rullandet och penslandet. Igår fann jag äntligen på råd! Det började med en rulle färdig smördeg som blivit liggande i vår kyl. Den hade köpts in för ett annat ändamål, men när planerna ändrades föll degen i glömska. När jag såg den där på hyllan kom jag att tänka på just Apfelstrudel och efter ett provbak kom jag fram till följande: Med hjälp av lite husmorsfusk kan man komma undan helt utan kavlande och med nästan inget rullande... Så här gjorde jag:

Majas Apfelstrudel

1 paket av Icas färdiga smördeg (den som finns i kyldisken, alltså inte den frysta)

lite smör att pensla med

Fyllning

50 gram smör

3 äpplen

50 gram valnötter

1 tsk mald kanel

½ dl russin

2 msk florsocker

4 msk ströbröd

Sätt ugnen på 200 grader.

Gör fyllningen: Smält smöret och låt svalna. Skala kärna ur och skär äpplena i små bitar. Grovhacka nötterna. Blanda äpple, nötter med socker, kanel, russin och ströbröd.

Bred sedan ut smördegen på en plåt med bakplåtspapper. Pensla smör på mitten av degen:

Bred ut fyllningen i mitten längs med hela degen. Vik sedan över kanterna och nyp ihop dem i mitten.

Grädda i nedre delen av ugnen. Man får vara lite uppmärkasam när det gäller temperatur och tid så att strudeln inte blir bränd. Min stod i ugnen i 200 grader ca 20 minuter sedan sänkte jag till 150 grader och lät den stå inne ytterligare 30 minuter. Då blev den gyllenbrun och krispig och fyllningen hann mjukna och gotta till sig precis som den ska.

Sedan åt vi Apfelstrudel med grädde till. Vilken oslagbar höstdessert det är!

Det här var inte sista gången jag bakade latmans-Apfelstrudel - gissar att den kommer att bli en klassiker i vårt hem! Ha en fin veckostart!

Höst hos mig!

Ullgarn...

...svamp på tork...

...garnvinda i trätråg...

Det är höst hos mig!

Garnet är ett reafynd från förra året. Kanske blir det en värmande slipover av det i vinter? Vi får se... I vilket fall som helst gillar jag det. Färgerna är höstfina. Och så är det tillverkat i England. (Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag är en riktig anglofil - i alla fall när det gäller sådant som garner, litteratur, filmer och trädgårdar.)

Trattkantarellerna blir fina att smula i soppor eller såser i vinter. Visst är det härligt att fylla förråden inför den mörka årstiden? Om någon av er vill läsa mer om hur man gör för att torka svamp: Här hittar ni ett inlägg om det!

Den praktiska garnvindan fick jag av en snäll läsare i början av året. Tänk så mycket glädje jag har haft av den! Eftersom den är både fin och funktionell får den ligga framme i det gamla trätråget som fanns i huset när vi flyttade in här. Det ser så hemtrevligt ut!

Ha en trevlig höstdag! Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra av min ännu... Mer än att koka morotssoppa till lunch då förstås!

Koka äppel- och plommonmos!

Än finns det äpplen kvar i trädet... Så de sista plommonen fick samsas med ett gäng av dem i ett kompottliknanade äppel- och plommonmos. Väldigt enkelt att göra! Man kan höfta lite som man vill med frukten, men ungefär så här gjorde jag:

Äppel- och plommonmos

2/3 äpplen

1/3 plommon

en skvätt vatten

5,5 dl socker per liter färdigt mos

(ev 1-2 krm natriumbensoat per liter färdigt mos)

Dela och kärna ur plommonen. Skala, kärna ur och klyfta äpplena. Lägg frukten i en gryta tillsammans med en skvätt vatten. Koka upp och låt koka på svag värme tills äpplen och plommon mjuknat. Ta grytan åt sidan och rör ner sockret. Koka upp igen och låt koka i någon minut. Ta grytan åt sidan igen. Om du vill spara moset längre än ett par veckor - tillsätt natriumbensoat genom att först röra ut det i en liten skvätt mos och sedan röra ner mosskvätten i grytan. Ös upp i väl rengjorda burkar. (Enklast med hjälp av en sylttratt.) Förvara i kyl eller källare.

Om man vill göra det extra festligt kan man smaksätta moset med kanel eller kardemumma, men det är minst lika gott "naturellt" som jag gjorde det!

Serveringsförslag: Jag värmde lite av moset och serverade det tillsammans med vaniljglass. Det blev en "söndagsdessert" som hette duga!

Om strumpstickor och förvaltandets konst!

Ibland undrar jag om inte förvaltandet av ägodelar är det som gör hela skillnaden? Jag ska försöka förklara hur jag menar: De av oss i väst som har ynnesten att utan större uppoffringar spatsera iväg och köpa oss det vi vill, i mitt fall två uppsättningar grova strumptickor, kan lätt bli fartblinda och ta det här privilegiet förgivet. När vi gör det tappar också ägodelarna värde, och i värsta fall känner vi inte ens någon glädje över det nya. Vi äger så mycket i förhållande till vad föregående generationer gjort att föremål ibland glöms bort redan innan de tagits i bruk, drunknar i högar av saker som köptes utifall att och för säkerhets skull. Det ger en tomhetskänsla som jag är rädd för.

Jag tänker på när mormor lärde mig att sticka strumpor och lovikkavantar. Hur hon gick till den grå byrån (som nu är min), drog ut översta lådan och tog fram sitt blå sticketui. Där låg strumpstickor i olika tjocklek ordentligt sorterade med gummiband om. De hade legat där så länge jag kunde minnas - alltid lika varsamt förvarade. Det kändes både tryggt och viktigt.

Och så tänker jag på mig själv som nyss skaffade mig nya strumpstickor i samband med att jag skulle sticka de vita sockorna. Hur jag rev upp förpackningarna, satte igång att sticka och sedan lade ifrån mig stickorna i närmaste hög... Om stickorna skulle komma bort vore ingen större skada skedd - jag kunde ju köpa nya. Men så plötsligt kom jag att tänka på det där med förvaltande, att ge saker ett värde. Att det ger mening åt tillvaron. Så jag bestämde mig för att det här stickorna inte ska få komma bort, utan att jag ska behandla dem lika varsamt som mormor gjorde med sina.

Därför sydde jag ett etui.

Av grå filt klippte jag till två bitar - måttade storleken utifrån stickornas längd. En av bitarna var längre än den andra, så att den kunde lappa över som lock på etuiet. Jag sydde ihop filtbitarna med brodergarn. Sedan klippte jag upp ett lagom stort knapphål som jag stärkte med knapphålssöm och sedan sydde jag fast en grönskimrande pärlemorknapp som stängning.

Nu ligger stickorna där i tryggt förvar och jag är så glad för dem. Mycket gladare än innan jag hade det där etuiet. Kanske för att jag bestämde mig för att ge dem ett värde och för att inte se dem som utbytbara? Det här är min strumpstickor - ett redskap för att sticka varma strumpor till min familj och mina vänner. Jag ska vara så rädd om dem så att de fortfarande ligger där i byrålådan den dag det har blivit dags för ett barn eller barnbarn att lära sig sticka.

Så tänkte jag om strumpstickor och livet...

Bjud på en värmande höstmiddag!

Det inte bara de som har privilegiet att odla själva som kan njuta av goda grönsaker så här års. Matbutikernas frukt- och grönsaksavdelningar svämmar över av svenskodlade godsaker. Bäst att inte planera middagsmaten förrän man sett vad som finns att få och sedan välja det som ser mest lockande ut. Igår var det ett ekologiskt blomkålshuvud som jag fastnade för...

Väl hemkommen förvandlades det till en värmande blomkålssoppa. Soppa hör hösten till - så är det bara...

Majas blomkålssoppa

1 blomkålshuvud

1 liter vatten

2 tärningar grönsaksbuljong

1 dl creme fraiche

0,5-1 dl riven ost

ev salt

Skär blomkålen i bitar. Lägg blomkålsbitarna i en gryta och häll över ungerfär 0,5 dl vatten (så att det täcker). Koka tills blomkålen är mjuk. Ta grytan åt sidan och finfördela blomkålen till en puré med en stavmixer. Häll på ytterligare 0,5 liter vatten och smula ner 2 buljongtärningar. Koka upp igen och tillsätt sedan creme fraichen och den rivna osten. Smaka av med salt.

Servera med ett gott bröd.

När jag gick där bland hyllorna i matbutiken gjorde jag ytterligare ett fynd - Ica hade vigt en liten hylla åt äppelpaj-ingredienser som havregryn, mjöl, kanel och bakpulver. Där i hyllan hade de också placerat en bunt lappar med ett äppelpaj-recept som de tryckt upp. Väldigt sympatiskt, tycker jag! Och då undrar ni kanske om jag är så naiv att jag inte begriper att allt det där var till för att de skulle sälja lite mer av en viss vara? Jovisst förstår jag det - givetvis är det ett av skälen. Men jag tyckte ändå att de positiva effekterna av tilltaget övervägde! Det är roligt att de uppmuntrar människor att ta vara på sina äpplen. Receptet och ingredienserna blir ju liksom en påminnelse om att: "Ja just ja, där hemma ligger en massa äpplen under trädet... Kanske jag skulle ta och göra något av dem i eftermiddag?" Dessutom kändes det lite personligt med de "hemkopierade" och egenhändigt tillklippta receptlapparna. Det här var en handlare som vill dela med sig av något bra - inte bara en färdigtryckt folder från centralkontoret.

Så jag nappade på idén! (Ingredienserna hade jag redan hemma;)Och vilken äppelpaj det blev sedan - så knäckig och god att jag bara måste dela med mig av receptet till er. Pajen görs enligt min favoritmetod: Man smälter smöret i en kastrull och rör sedan i övriga ingredienser. Finns inget smidigare sätt. De går så fort och lätt!

Bittes äpplepaj

6 äpplen

150 g smör

3 dl havregryn

2 dl socker

½ dl ljus sirap

1 ½ dl vetemjöl

½ tsk bakpulver

2 msk mjölk

1. Sätt ugnen på 175 grader.

2. Smält smöret i en kastrull. Dra från värmen. Blanda i alla övriga ingredienser utom äpplena.

3. Skala, kärna ur och skiva äpplena tunt. Lägg äpplena i en smord ugnssäker form. Fördela smeten över.

4. Ställ in i ugnen i ca 30 minuter eller tills pajen är gyllenbrun och knäckig. Servera med glass eller vaniljsås.

Det där med att sprida äppelrecept omkring sig tycker jag att fler borde ta efter. Kanske kan man lägga några exemplar av sitt favoritrecept på sin arbetsplats och på så vis inspirera varandra? Eller vad sägs om en "äppelreceptbytardag"? Själv gör jag mitt bästa genom att sprida mina favoriter via bloggen:) Men som sagt var, det finns många sätt!

Ha en fin dag!

En liten tjuvtitt!

Bara för att fira att jag nyss mailade iväg mönster, texter och foton till min kommande spalt i Minnenas Journal delar jag med mig av en liten glimt från min egen fotosession häromdagen. Ni skymtar alltså ett av barnplaggen som jag designat för tidningen. Egentligen skulle jag vilja visa er rubbet men då blir det ju inget spännande när tidningen kommer... Nej, jag får glatt hålla tyst ett tag till och hoppas på att det inte dröjer alltför länge innan mönstren hamnar i tidningen. (Vet ännu inte vilket nummer de ska in i...) När det än sker så blir det väldigt roligt!! För ett stickmönster är väl inget mönster förrän någon stickar efter det?

Vilket hejdundrande symöte det blev igår förresten - tusen tack för det!! Härligt att se att intresset och engagemanget för Kongo och Panzi fortfarande är stort!

Symöte - African Flower med Kongo i tankarna!

Hej, syföreningsvänner - välkomna till symöte!

För ett par veckor sedan avslutades sommarkampanjen "Värma liten" som många av oss syföreningsmedlemmar deltog i. Målet med "Värma liten" var att samla in så mycket stickade och virkade babyplagg som möjligt till bebisarna på Panzisjukhuset i Kongo) Och vilken aktivitet det blev i sommarsverige! Mössor, koftor, filtar och tröjor strömmade in till tidningen Dagen som var en av initiativtagarna till insamlingen. (Libris och PMU var de andra två...) Oräkneliga idéer föddes och fick vingar genom att handarbeterskor runt om i landet delade med sig av både mönster och alster och på så vis plockade upp tips från varandra. Det var en fest för både hand och hjärta - så skulle jag vilja sammanfatta det.

Och så kom hösten - lådorna med plaggen har kanske redan packats och lastas nog snart på flygplanet som ska ta dem vidare till Kongo. Hemma i Sverige väntar vi med spänning på bilder från ögonblicket då de ska levereras...

I samband med att insamlingen avslutades meddelade PMU att de även fortsättningsvis kommer att kunna ta emot babykläder till Panzisjukhuset. De önskar sig i första hand så kallade babypaket. Så med andra ord behöver inte arbetet med att hjälpa de Kongolesiska bebisarna sluta här. Det kan fortsätta i den form man själv vill!

Därför tänkte dela med mig av en både vacker och passande liten sak som jag fann häromdagen - filthexagonen African Flower! Mönstret publicerades ursprungligen i den sydafrikanska tidningen "Sarie" och blev omedelbart en braksuccé. De som designade mönstret heter Lounette Fourie och Anita Roussouw. African Flower har spridits över hela världen. Nu hittar man till exempel mönstret i ett antal olika varianter på Ravelry. Själv utgick jag från en alldeles förträfflig phototutorial som jag fann här. Bilderna är så detaljerade att även den som är ovan att läsa amerikanska mönster borde fixa att hänga med.

Attans att man inte kände till African Flower i somras, tänk vad fint den hade passat in i projektet! Eller var det förresten någon av er andra som virkade den då?

Mönster: African Flower Hexagon - Phototutorial

Garn: Blandade småsnuttar av bomullsgarn

Virknål: 4 mm

Och apropå funderingarna kring en fortsättning på "Värma liten"! Så här tänker vi göra i Arvika:

Lördagen den 29 oktober Kl. 14.00-17.00 blir det Stickafton med Afternoon Tea i Trefaldighetskyrkans församlingshem.

Tillsammans stickar och virkar vi babyplagg till bebisarna i Kongo!

Dessutom blir det:

• Stickskola - Lär dig sticka! (Vi har garn och stickor.)
• Gratis stick- och virkmönster
• Sticka eller virka en flitruta
• Pysselaktiviteter för barnen
• Anna Braw från Libris förlag berättar om sina handarbetsböcker och insamlingen "Värma liten"
• Utställning: Stickade babyplagg och mönster genom tiderna
• Garnförsäljning
• Försäljning av Fair Trade-märkta varor

Jag håller just nu på att planera för de olika aktiviteterna. Det är så enastående roligt så jag har aldrig varit med om maken!

Evenemanget kom till genom att vänliga Kerstin från Kyrkans Syförening ringde upp mig och undrade om vi inte kunde hitta på något tillsammans. Sedan kontaktade Kyrkkaffe-Anna och jag kyrkoherden Valter som bjöd in mig till möte med honom och syföreningen och så var projektet igång. Det allra roligaste med det hela är alltså att det arrangerans genom den kyrkliga syföreningen vars medlemmar kommer att fungera som "sticklärare" till de som vill och behöver.

Ni som kommer till församlingshemmet den där lördagen kommer att få avnjuta Rooiboste med afrikanska bakverk till. Låter inte det som en dröm? Jag menar att i glada handarbetsvänners lag sticka babyplagg över en kopp Rooiboste?

Så nu hoppas jag att varenda värmländsk bloggläsare (och naturligtvis alla andra som har möjlighet) dyker upp där den 29 oktober och bevisar för den äldre generationens handarbeterskor det som jag ivrigt hävdat - att yngre människor visst handarbetar både gärna och mycket! Och förresten, ni som inte gör det - glöm för den delen inte att man kan komma "bara" för en kopp Rooiboste och en afrikansk munk, eller för att lyssna på Kyrkkaffe-Anna som ska berätta om syföreningar och handarbetsböckerna i "Värma-serien", eller för att titta på vår lilla utställning om babyplagg genom tiderna, eller kanske för att se vad garnförsäljarna har med sig för fint! Det vore väldigt trevligt om vi blev många!

Någon annan som tänker jobba vidare med Panzipaketen?

Ja, det blev ett långt mötesinlägg från mig idag... Men nu väntar jag med spänning på att få se vad ni har haft för er i veckan! Lämna en länk till ditt syföreningsinlägg med hjälp av länkverktyget nedan: