måndag 26 september 2011

Där trygghet är!


Jag och lillan har tillbringat ett par fina dagar hemma hos min mamma och pappa. Jag tänker alltid så mycket på min egen barndom när jag är där. Särskilt sedan jag själv blev förälder... 

Att vara mamma till ett litet barn är nästan som att vända åter till sin egen barndom och uppväxt. Visst är det spännande att få uppleva allt igen, genom sitt barns ögon? Minnen av dofter, smaker, och känslor vaknar till liv. Plötsligt överväldigas man av det välbekanta i ett visst föremål som man inte sett på åratal.

Allt där hemma är känt och tillhör mig. Och snart också min dotter. På ett självklart sätt gör hon bit för bit till "sin" egen. Precis som barnbarn gjort i alla tider.
Kanske är det därför luften i mitt föräldrahem känns så lätt att andas? Och den lilla skogen med de väl upptrampade stigarna så inbjudande?























Kanske kommer den där speciella tryggheten av det trivsamt förutsägbara i att varje föremål har en historia? 


Kanske är det just för att leksakerna bär spår av flera genarationers lek som de lockar så?


Kanske känns sagoböckerna särskilt läsvärda just för att de samlats under så lång tid...


...och för att de är fulla av bilder på prinsar och prinsessor, troll och häxor, mammor som bakar...


...och soliga familjedagar?

Dockkläderna är nog så där extra fina just för att de är sydda och stickade av tidigare generationers flinka husmorshänder?

















Och kanske känns varje ny dag så spännande just för att ingenting är omöjligt hos mormor och morfar:)

Med det önskar jag er en fin vecka!

6 kommentarer:

  1. Vilken raring! Fin kofta har hon också.

    SvaraRadera
  2. Vad fin dottern var i koftan.
    Sarah

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig i det du skriver. Min dotter har alldeles precis stått och "diskat" samma plastkoppar och plastbestick som jag diskade när jag var liten.. så mkt känsla och nostalgi det kan finnas i en leksaksservis! :)

    SvaraRadera
  4. Vilket härligt inlägg du har idag. Blev faktiskt rörd.
    Det är precis så det var hos mormor o morfar.
    Man önskar att alla skulle få den förmånen att känna en bit jord och göra den till sin egen.
    Det är som du säger, en luft som är lättare att andas.
    Så söt hon är med sina tofsar o de fina kläderna.
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  5. Vilket fint inlägg. Det ligger nog mycket sanning i det där. Jag önskar att mitt barndomshem fanns kvar för mig att besöka med mina barn, men det gör det tyvärr inte. Men vi har andra magiska platser från min barndom man kan återvända till, och när vi är där kan jag nästan se mig själv som fyraåring komma springandes på lyckliga sommarben :)

    SvaraRadera
  6. Sanna: Ja, en raring är vad hon är:) Roligt att du gillade koftan. Ska skriva lite mer om den imorgon...

    Sarah: Kul att du såg koftan, har just stickat den till henne! Och som sagt var: Mer om den imorgon...

    Julia: Vad roligt att du kände igen dig! Visst är det lite svindlande att se sitt barn leka med samma saker som man själv lekte med? En riktig nostaligitripp!

    Elsamarianne: Vad härligt att du också känner igen dig! Håller med om att den där speciella känslan av att lära känna en bit mark och ett hem är något man önskar att alla skulle få uppleva! Kram till dig!

    På landet: "Sommarben" - vilket vackert ord! De där magiska platserna får man vara rädd om. Jag tro att det betyder mycket att då och då få tänka tillbaka på sin egen barndom - det blir som en slags återkoppling till den man är i grunden.

    Tack allaför att ni delade med er av fina tankar!

    Hälsningar från Maja

    SvaraRadera