Om strumpstickor och förvaltandets konst!

Ibland undrar jag om inte förvaltandet av ägodelar är det som gör hela skillnaden? Jag ska försöka förklara hur jag menar: De av oss i väst som har ynnesten att utan större uppoffringar spatsera iväg och köpa oss det vi vill, i mitt fall två uppsättningar grova strumptickor, kan lätt bli fartblinda och ta det här privilegiet förgivet. När vi gör det tappar också ägodelarna värde, och i värsta fall känner vi inte ens någon glädje över det nya. Vi äger så mycket i förhållande till vad föregående generationer gjort att föremål ibland glöms bort redan innan de tagits i bruk, drunknar i högar av saker som köptes utifall att och för säkerhets skull. Det ger en tomhetskänsla som jag är rädd för.

Jag tänker på när mormor lärde mig att sticka strumpor och lovikkavantar. Hur hon gick till den grå byrån (som nu är min), drog ut översta lådan och tog fram sitt blå sticketui. Där låg strumpstickor i olika tjocklek ordentligt sorterade med gummiband om. De hade legat där så länge jag kunde minnas - alltid lika varsamt förvarade. Det kändes både tryggt och viktigt.

Och så tänker jag på mig själv som nyss skaffade mig nya strumpstickor i samband med att jag skulle sticka de vita sockorna. Hur jag rev upp förpackningarna, satte igång att sticka och sedan lade ifrån mig stickorna i närmaste hög... Om stickorna skulle komma bort vore ingen större skada skedd - jag kunde ju köpa nya. Men så plötsligt kom jag att tänka på det där med förvaltande, att ge saker ett värde. Att det ger mening åt tillvaron. Så jag bestämde mig för att det här stickorna inte ska få komma bort, utan att jag ska behandla dem lika varsamt som mormor gjorde med sina.

Därför sydde jag ett etui.

Av grå filt klippte jag till två bitar - måttade storleken utifrån stickornas längd. En av bitarna var längre än den andra, så att den kunde lappa över som lock på etuiet. Jag sydde ihop filtbitarna med brodergarn. Sedan klippte jag upp ett lagom stort knapphål som jag stärkte med knapphålssöm och sedan sydde jag fast en grönskimrande pärlemorknapp som stängning.

Nu ligger stickorna där i tryggt förvar och jag är så glad för dem. Mycket gladare än innan jag hade det där etuiet. Kanske för att jag bestämde mig för att ge dem ett värde och för att inte se dem som utbytbara? Det här är min strumpstickor - ett redskap för att sticka varma strumpor till min familj och mina vänner. Jag ska vara så rädd om dem så att de fortfarande ligger där i byrålådan den dag det har blivit dags för ett barn eller barnbarn att lära sig sticka.

Så tänkte jag om strumpstickor och livet...