Det ska va gott att sticka - annars kan det kvitta!

Jag tänker ofta på den där första gången i livet då jag stickade. Hur jag satt med mormor vid köksbordet. Hur fint och stilla vi hade det tillsammans. Hur fylld av kärlek och lugn den där stunden var och hur jag hörde köksklockan ticka medan maskor blev till varv och i slutänden en liten kofta till min nalle. (Här har jag skrivit mer om det hela!)
Det är 30 år sedan nu.

Kanske ligger denna stund till grund för hela mitt livsval. Det är faktiskt mycket troligt att det är så. Och kanske är det just till detta undantagstillstånd jag återvänder när jag stickar. Med största säkerhet är det i alla fall så att det är tack vare denna stund som stickningen är så viktig för mig.

Och så tänker jag på alla andra stunder när jag mött människor via stickningen. På tåg, i församlingshem, på stickevent, på nätet, i lagerlokaler, på en parkbänk… Hur olika vi varit – och hur fint vi haft det tillsammans!

De senaste dagarna har en storm rasat på sociala medier. Den handlade om juiceföretaget innocents kampanj "Den stora stickningen" för att stödja Röda Korsets besöksverksamhet för äldre människor som lever i ensamhet. Jag har oroligt iakttagit stormen på avstånd – och känt mig ungefär som ett skrämt skolbarn på en oändligt stor skolgård där alla är större, starkare och vrålar högre. I tystnad stod jag där och vågade intet annat än att se på.

Min vän och kollega Petra som driver nätbutiken MagasinDuett redogör väldigt fint i sakfrågan. Läs gärna hennes inlägg här! Petra och jag skulle tillsammans ha deltagit i en stor stickträff i Stockholm. Tillsammans med stickare från Röda Korset skulle vi inspirera till stickning och sticka ihop med de som ville. Nu blir det inte så. Glädjen förvann liksom och vi kände oss tvungna att avstå.

Men när jag ”blir stor” – då ska jag alltid vara modig och gå min egen väg. Då ska ni se mig där på Norrmalmstorg – i första ledet. Kanske har jag en neonkeps på mig, kanske står det innocent på den, kanske dricker jag juice eller till och med en smoothie – men det är inte det VIKTIGA.

Det VIKTIGA är att min rygg är rak, och jag ler mot de stickare jag möter, att jag är frimodig och modig, att jag vågar stå för något jag trodde på innan det stormade, och att jag tar av min dyrbara tid för att visa andra det som min mormor visade mig för 30 år sedan. Och så att jag är glad och inte ledsen, förstås. Och att jag är jag - ALDRIG köpt – ALLTID bara Maja. Allas er Maja. Till er tjänst.

För är inte de bästa vägarna, de krokiga? Frälsning sker rätt sällan i kyrkan – men ofta på de mest oväntade platser? Så tror jag i alla fall.

Kanske våra framtida stickare finns just bland dem som lite yrvaket skulle rafsa åt sig en Smoothieflaska i Pressbyrån och upptäcka något stickat där på korken? Jag håller det i alla fall inte för omöjligt. Och kanske skulle någon av dessa små mössor kunna bli en rolig leksak för ett barn med ett mjukdjur som aldrig förr fått leka med något handgjort? Kanske skulle någon av mössorna placeras på backspegeln i en av alla raggarbilar som trafikerar gatorna här i Arvika, och kanske skulle raggaren i bilen få lust att sticka fler. Kanske skulle han eller hon sedan sticka minimössor till sina raggarkompisar och plötsligt blir det stickcafé i garaget. Och så sitter de där – alla Arvikas raggare och stickar varma mössor till asylsökande på asylboendet i Glava. Jag håller det inte för omöjligt – för i Värmland kan allt hända, liksom i resten av världen.

Och så vill jag säga något om detta med ”onödigt handarbete” eller ”förspilld kvinnokraft”. Uttryck som flititigt använts de senaste dagarna. I mina ögon finns ingen förspilld kvinnokraft, precis som det inte finns förspilld kärlek. I alla fall inte så länge vi gör saker av hjärtats lust. Naturligtvis kan någonting kännas onödigt för en enskild individ och då är det naturligtvis just onödigt, och självklart ska man avstå. Men kan vi inte sluta upp med att värdera andras insatser? Livsrummet blir så trångt då, ramarna så snäva. Jag får inte plats!!

För om vi öppnar för möjligheten att visst handarbete skulle vara onödigt – vad innebär det då till exempel för alla de kvinnor som genom åren broderat dukar till Syföreningsauktioner och i bästa fall fått en tjuga för besväret. Är deras insats onödig? Är tiden de lagt ner förgäves? Nej – inte i min värld i alla fall. Varje krona är en krona – och många bäckar små blir till sist en stor flod.

Sverige är fullt av kunniga, skickliga, väl genomtänkta och inte minst välutrustade stickare. Det är fint, bra och fantastiskt inspirerande! Men precis som Bamse säger, att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll - så måste den som är mycket duktig och väletablerad, vara mycket ödmjuk och varsam med sina medstickare. Den dag vi ägnar mer tid åt att värdera än att producera. Då säger jag stopp! Då strejkar jag! Då tappar jag skaparlusten och ropar nej! Jag kan bara inte gå med på det.

Så kom låt oss sticka tillsammans, vi stickar i AKRYL - 100 % plast från något fjärran land för det var vad som fanns i garnkorgen, vi gör det i grälla färger som inte matchar varandra det minsta, vi stickar med fel masktäthet, vi stickar vridet, krokigt, knöligt, bubbligt och avigt, vi maskar av för löst eller för hårt, vi stickar för stort eller för smått, vi stickar vad tusan vi vill, vi tar oss vatten över huvudet och stickar alldeles för svåra spetsmönster, vi stickar i ullgarn från mormors gamla förråd, vi repar upp gamla misslyckanden och misslyckas igen, vi tar våra sista kronor – köper det garn vi vill, och stickar sådant vi tror på.

BARA vi gör det TILLSAMMANS och med STOLTHET! Du och jag och alla som vill. Vi dömer ingen och blir inte heller dömda.

För så här är det för mig:

Det ska va gott att sticka – annars kan det kvitta! Och jag tycker om dig, och dig, och dig och dig – för de ni är – inte för det ni gör! Jag tycker att ni ska sticka vad ni vill – i vilket material ni vill – med vilka stickor ni vill – i vilket syfte ni vill - bara ni gör det med kärlek och har kul medan ni gör det! Och skrattar litegrann ibland också – åt både stickvärlden och mänskligheten.

Med hopp om PEACE. LOVE AND UNDERSTANDING!

/er egen Maja

OBS! Detta inlägg är vare sig sponsrat av innocent eller något annat företag, mer än min egen Manufaktur som nu lagt en hel del tid på att planera ett stickevent som inte blir av, på att oroa mig för det och på att skriva detta inlägg.