Det är 30 år sedan nu.
Kanske ligger denna stund till grund för hela mitt livsval. Det är faktiskt mycket troligt att det är så. Och kanske är det just till detta undantagstillstånd jag återvänder när jag stickar. Med största säkerhet är det i alla fall så att det är tack vare denna stund som stickningen är så viktig för mig.
Och så tänker jag på alla andra stunder när jag mött
människor via stickningen. På tåg, i församlingshem, på stickevent, på nätet, i
lagerlokaler, på en parkbänk… Hur olika vi varit – och hur fint vi haft det
tillsammans!
De senaste dagarna har en storm rasat på sociala medier. Den
handlade om juiceföretaget innocents kampanj "Den stora stickningen" för att stödja Röda Korsets besöksverksamhet för äldre människor som lever i ensamhet. Jag har oroligt iakttagit
stormen på avstånd – och känt mig ungefär som ett skrämt skolbarn på en
oändligt stor skolgård där alla är större, starkare och vrålar högre. I tystnad stod jag där och
vågade intet annat än att se på.Min vän och kollega Petra som driver nätbutiken MagasinDuett redogör väldigt fint i sakfrågan. Läs gärna hennes inlägg här! Petra och jag skulle tillsammans ha deltagit i en stor stickträff i Stockholm. Tillsammans med stickare från Röda Korset skulle vi inspirera till stickning och sticka ihop med de som ville. Nu blir det inte så. Glädjen förvann liksom och vi kände oss tvungna att avstå.
Men när jag ”blir stor” – då ska jag alltid vara modig och
gå min egen väg. Då ska ni se mig där på Norrmalmstorg – i första ledet. Kanske
har jag en neonkeps på mig, kanske står det innocent på den, kanske dricker jag
juice eller till och med en smoothie – men det är inte det VIKTIGA.
Det VIKTIGA är att min rygg är rak, och jag ler mot de
stickare jag möter, att jag är frimodig och modig, att jag vågar stå för något
jag trodde på innan det stormade, och att jag tar av min dyrbara tid för att
visa andra det som min mormor visade mig för 30 år sedan. Och så att jag är
glad och inte ledsen, förstås. Och att jag är jag - ALDRIG köpt – ALLTID bara Maja.
Allas er Maja. Till er tjänst.
För är inte de bästa vägarna, de krokiga? Frälsning sker rätt
sällan i kyrkan – men ofta på de mest oväntade platser? Så tror jag i alla
fall.
Kanske våra framtida stickare finns just bland dem som lite
yrvaket skulle rafsa åt sig en Smoothieflaska i Pressbyrån och upptäcka något
stickat där på korken? Jag håller det i alla fall inte för omöjligt. Och kanske
skulle någon av dessa små mössor kunna bli en rolig leksak för ett barn med ett
mjukdjur som aldrig förr fått leka med något handgjort? Kanske skulle någon av
mössorna placeras på backspegeln i en av alla raggarbilar som trafikerar
gatorna här i Arvika, och kanske skulle raggaren i bilen få lust att sticka fler.
Kanske skulle han eller hon sedan sticka minimössor till sina raggarkompisar
och plötsligt blir det stickcafé i garaget. Och så sitter de där – alla Arvikas
raggare och stickar varma mössor till asylsökande på asylboendet i Glava. Jag
håller det inte för omöjligt – för i Värmland kan allt hända, liksom i resten av världen.
Och så vill jag säga något om detta med ”onödigt handarbete”
eller ”förspilld kvinnokraft”. Uttryck som flititigt använts de senaste dagarna. I mina ögon finns ingen förspilld kvinnokraft,
precis som det inte finns förspilld kärlek. I alla fall inte så länge vi gör
saker av hjärtats lust. Naturligtvis kan någonting kännas onödigt för en
enskild individ och då är det naturligtvis just onödigt, och självklart ska man avstå. Men kan
vi inte sluta upp med att värdera andras insatser? Livsrummet blir så trångt
då, ramarna så snäva. Jag får inte plats!!
För om vi öppnar för möjligheten att visst handarbete skulle
vara onödigt – vad innebär det då till exempel för alla de kvinnor som genom
åren broderat dukar till Syföreningsauktioner och i bästa fall fått en tjuga
för besväret. Är deras insats onödig? Är tiden de lagt ner förgäves? Nej – inte
i min värld i alla fall. Varje krona är en krona – och många bäckar små blir
till sist en stor flod.
Sverige är fullt av kunniga, skickliga, väl genomtänkta och inte minst välutrustade stickare. Det är fint, bra och fantastiskt
inspirerande! Men precis som Bamse säger, att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll - så måste den som är mycket duktig och väletablerad, vara mycket ödmjuk och varsam med sina medstickare. Den dag vi ägnar mer tid åt att värdera än att
producera. Då säger jag stopp! Då strejkar jag! Då tappar jag skaparlusten och
ropar nej! Jag kan bara inte gå med på det.
Så kom låt oss sticka tillsammans, vi stickar i AKRYL - 100
% plast från något fjärran land för det var vad som fanns i garnkorgen, vi gör
det i grälla färger som inte matchar varandra det minsta, vi stickar med fel
masktäthet, vi stickar vridet, krokigt, knöligt, bubbligt och avigt, vi maskar
av för löst eller för hårt, vi stickar för stort eller för smått, vi stickar
vad tusan vi vill, vi tar oss vatten över huvudet och stickar alldeles för
svåra spetsmönster, vi stickar i ullgarn från mormors gamla förråd, vi repar upp
gamla misslyckanden och misslyckas igen, vi tar våra sista kronor – köper det
garn vi vill, och stickar sådant vi tror på.
BARA vi gör det TILLSAMMANS och med STOLTHET! Du och jag och
alla som vill. Vi dömer ingen och blir inte heller dömda.
För så här är det för mig:
Det ska va gott att sticka – annars kan det kvitta! Och jag
tycker om dig, och dig, och dig och dig – för de ni är – inte för det ni gör! Jag
tycker att ni ska sticka vad ni vill – i vilket material ni vill – med vilka
stickor ni vill – i vilket syfte ni vill - bara ni gör det med kärlek och har kul medan ni gör det! Och skrattar litegrann ibland också –
åt både stickvärlden och mänskligheten.
Med hopp om PEACE. LOVE AND UNDERSTANDING!
/er egen Maja
OBS! Detta inlägg är vare sig sponsrat av innocent eller
något annat företag, mer än min egen Manufaktur som nu lagt en hel del tid på
att planera ett stickevent som inte blir av, på att oroa mig för det och på att skriva detta inlägg.
