fredag 16 september 2011

Om strumpstickor och förvaltandets konst!


Ibland undrar jag om inte förvaltandet av ägodelar är det som gör hela skillnaden? Jag ska försöka förklara hur jag menar: De av oss i väst som har ynnesten att utan större uppoffringar spatsera iväg och köpa oss det vi vill, i mitt fall två uppsättningar grova strumptickor, kan lätt bli fartblinda och ta det här privilegiet förgivet. När vi gör det tappar också ägodelarna värde, och i värsta fall känner vi inte ens någon glädje över det nya. Vi äger så mycket i förhållande till vad föregående generationer gjort att föremål ibland glöms bort redan innan de tagits i bruk, drunknar i högar av saker som köptes utifall att och för säkerhets skull. Det ger en tomhetskänsla som jag är rädd för.

Jag tänker på när mormor lärde mig att sticka strumpor och lovikkavantar. Hur hon gick till den grå byrån (som nu är min), drog ut översta lådan och tog fram sitt blå sticketui. Där låg strumpstickor i olika tjocklek ordentligt sorterade med gummiband om. De hade legat där så länge jag kunde minnas - alltid lika varsamt förvarade. Det kändes både tryggt och viktigt.


Och så tänker jag på mig själv som nyss skaffade mig nya strumpstickor i samband med att jag skulle sticka de vita sockorna. Hur jag rev upp förpackningarna, satte igång att sticka och sedan lade ifrån mig stickorna i närmaste hög... Om stickorna skulle komma bort vore ingen större skada skedd - jag kunde ju köpa nya. Men så plötsligt kom jag att tänka på det där med förvaltande, att ge saker ett värde. Att det ger mening åt tillvaron. Så jag bestämde mig för att det här stickorna inte ska få komma bort, utan att jag ska behandla dem lika varsamt som mormor gjorde med sina.

Därför sydde jag ett etui.

Av grå filt klippte jag till två bitar - måttade storleken utifrån stickornas längd. En av bitarna var längre än den andra, så att den kunde lappa över som lock på etuiet. Jag sydde ihop filtbitarna med brodergarn. Sedan klippte jag upp ett lagom stort knapphål som jag stärkte med knapphålssöm och sedan sydde jag fast en grönskimrande pärlemorknapp som stängning.


Nu ligger stickorna där i tryggt förvar och jag är så glad för dem. Mycket gladare än innan jag hade det där etuiet. Kanske för att jag bestämde mig för att ge dem ett värde och för att inte se dem som utbytbara? Det här är min strumpstickor - ett redskap för att sticka varma strumpor till min familj och mina vänner. Jag ska vara så rädd om dem så att de fortfarande ligger där i byrålådan den dag det har blivit dags för ett barn eller barnbarn att lära sig sticka.

Så tänkte jag om strumpstickor och livet...

17 kommentarer:

  1. Hej min lilla Maja!
    Va fint du skrev idag.Jag tycker så mycket om dina tankegångar, och jag vet precis vad du menar!

    SvaraRadera
  2. Det var inte illa tänkt :-)
    Jag har ett jättefint nålhus som min pappa snidade till mig när jag var liten. Det ger verkligen en krydda till livet och nålarna är på plats. Ska snart ge mig till att sticka raggsockor. Det får nog bli ett etui till mina strumpstickor också.
    Tack för tips och inspiration.

    SvaraRadera
  3. Vilket fint etui! Och mycket kloka tankar dessutom. Dom flesta av mina stickor och virknålar är arvegods så dom har rena det där extra värdet för mig (och förvaras i hårda fordal som ockås är arvegods) men man kan ju faktiskt ge sina nya saker lite av samma värde också. För varje gång man sen använder som så ökar ju deras affektionsvärde för en sen.

    SvaraRadera
  4. Härlig filosofi om förvaltande, att ge saker och ting ett värde och om mening i tillvaron :))

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet. Håller helt med. Jag tänker ofta på att vi lever i en tid då vi drunknar i saker. Och egentligen inte bara nya saker. Man kan nu för tiden även hitta det mesta på loppis, även om man har lite pengar. Fast jag tycker om att saker återanvänds, jag handlar själv på loppis o.lik. Men jag har börjat tänka mig för. Behöver jag verkligen mer saker?

    SvaraRadera
  6. Maja just det här har jag gått och funderat på de senaste dagarna, men ifrån en annan vinkel. Tack för ditt fina inlägg, jag tror faktiskt att mina krokiga loppisstickor förtjänar något liknande. :-)

    SvaraRadera
  7. Hejsan Maja.. du ä klok du:).. nästan så jag känner att du är äldre än vad jag är:).. Nu är detta menat som en komplimang förstår du...

    JA jag förstår precis dina tankar hur de går och håller med fullständigt.. kanske är jag lite på samma sätt.! Nu har jag väldigt svårt att göra av med saker.. återanvänder osv.. visst så "tappar" man bort saker och köper nytt.. På något vis så gillar jag tanken med att saker och ting hos mej har en historia.. både från mina föräldrar och min mormor/morfar/farmor osv.. har jag fått saker och ting och även köpt själv en gång.. jag har ju haft ett eget hem i 37 år!! Jaja nu blir det snart en hel roman igen.. får sluta NU.. men mycket läsvärt hos dej som alltid.. ha de gött.. Pia förresten så kom jag på en sak.. den där igelkotten fick fart hos oss på trollet.. vi pratade igelkott läääänge.. till och med så gjorde barnen en egen lövhögshus åt den :).. UTAN att jag sa något om det..kul..

    SvaraRadera
  8. Underbart skrivet!:)
    Och så rätt!
    När det gäller just stickor och virknålar så kommer nog de flesta av mina från äldre generationer. Och jag har en del gamla nålbrev och annat som mormor hade på landet - vårdas ömt!
    Vackert fodral du gjort! Lite kul det cokså, för jag har just idag gått och "klurat" på en förvaring till rundstickor och ev även strumpdito:)
    (Och vad jag tänker om återanvändning och respekt för saker brukar synas ibland...)

    SvaraRadera
  9. Det var ett väldigt fint etui, och ännu vackrare skrivet. Även jag känner igen mig i det du uttrycker, det är så viktigt att uppskatta det lilla. Inte nog med att man blir gladare av att faktiskt uppskatta de enkla tingen, man bidrar ju samtidigt till en bättre värld genom att inte slösa med jordens resurser. Att man även sparar pengar då man inte ständigt behöver köpa nytt, behöver väl knappt sägas, det känns nästan småaktigt i jämförelse med det andra... Vad glad jag blir av att så många andra verkar dela mina känslor i den här frågan!

    SvaraRadera
  10. Hej, allihopa!

    Jag blir också väldigt glad av att läsa vad ni skriver! Och varm av era små berättelser om arvegods, sticketuier och att värdesätta de små tingen. Tydligen är det här en känsla som många kan känna igen sig i - det att försöka leva i det lilla? och det i sig känns så hoppingivande.

    Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina bloggläsare som ni! Tack för att ni delar med er till mig och alla andra som läser!

    Godnatt från Maja

    SvaraRadera
  11. Besökte barnbarn idag.Av alla mössor som fanns i lådan valde den bestämda 2-åringen den jag stickade
    till hennes mamma för ca 25 år sedan.Det gjorde mig så lycklig och fylld av minnen.

    SvaraRadera
  12. Läser ditt inlägg och tar det till mig.
    Du får ett extra plus för det fina fodralet :)

    SvaraRadera
  13. Jag tycker om din livsfilosofi, Maja, och jag håller med om vartenda ord. Vi sålde ett hus för några år sedan som min gammelfarfars pappa byggde i början av 1900-talet, och som sedan dess gett tak över huvudet åt åtskilliga generationer. Den samlarkraft, omtanke och de minnen som fanns i varenda vrå... jag är för ung för att komma ihåg så mycket av någon av dem, men att gå igenom alla deras saker var som att lära känna dem. Vartenda litet gratulationskort som omsorgsfullt sparats av gammelfarmor för att det betydde något för henne, oanvända kökshanddukar med monogram som bara var till för att pryda sin plats i ett linneskåp som skulle göra vem som helst stolt. Jag försökte spara så mycket som möjligt, och jag hoppas att de alla skulle vara stolta över hur väl jag försöker ta hand om deras ägodelar och alster. Det är vi själva som bestämmer vad något är värt, och den minsta lilla sak kan bli en ovärderlig skatt.

    Usch, jag blir så sentimental när jag pratar om det här - för varje sak jag har kvar finns det femtio som ingen någonsin kommer se igen, för att inte tala om huset självt. Men jag ser fram emot den dag då gammelfarmors finservis kan få komma upp ur sin kartong och pryda sin plats i ett ordentligt skåp igen!

    Tack för en underbar blogg, jag är så glad att jag hittade den!

    SvaraRadera
  14. Ett sådant där borde min mamma få i julklapp. Eller jag själv kanske!

    SvaraRadera
  15. Tack för ett tänkvärt inlägg!

    SvaraRadera
  16. Man kan ju inte bara trycka på "like" här som på facebook så jag skriver här att jag verkligen, verkligen gillar och håller med om det du skriver! Och blompressen som jag vann har redan kommit till användning och pryder för övrigt sin plats på mitt skrivbord. Ljuvligt!

    //Kajsa

    SvaraRadera
  17. Åh vad jag är glad att jag hittade till din blogg! :) Jag är en pysslare, men virkar och stickar mest just nu. Tusen tack för det här inlägget, mycket tänkvärt! :)

    SvaraRadera